Srebrenicas identitet

Efter att ha vandrat runt i Srebrenica klarnar det sakta. Jag har gjort återbesök på minnesplatsen, druckit kaffe med folkmordets änkor i deras hem och hängt med den unga befolkningen på den lokala filmfestivalen. Min bild av Srebrenica är visserligen mer splittrad än någonsin, men för varje nytt möte så läggs en ny bit till pusslet.

Jag möter ett sargat samhälle, misshandlat inte bara av sin brutala historia, utan av den enorma internationella närvaron som inte verkar förändra mycket för den lokala befolkningen. Och jag möter jag de som gjort historien till sin, som för länge sedan och för alltid identifierat sig med offerrollen.

Alla både vill och inte vill de ha min närvaro. Jag skrev om detta i ett inlägg häromdagen, men har nu hunnit lägga lite empiri till analysen. Alla som jag träffat har mer eller mindre tydligt varit inne på samma sak. De vill tillåtas gå vidare, men är samtidigt beroende av att fortsätta älta, av att få berätta sin historia eller bara dra nytta av den internationella närvaron.

Avdo, som driver stadens enda hotell, är den ende som sagt det rakt ut: “utan den internationella närvaron skulle vi inte vara någonting. Intresset för folkmordet är det som håller uppe den här staden. Vi borde förbereda oss på den dag som ni utlänningar slutar komma, men det gör vi inte.”

Han har antagligen väldigt rätt, hur tragiskt det än må vara. För världen är Srebrenica känt för en sak, och en sak endast: folkmordet på 8 000 män och pojkar i juli 1995. Den absurda bieffekten är att det är just detta som gör att Srebrenica har något som ens liknar en fungerande ekonomi.

Srebrenica är en symbol och som sådan lever den i världens medvetande. En ung kille beskrev det idag som att leva lite som i ett museum. Han var inte så förtjust i det, men han insåg samtidigt att det var stadens räddning att intresset från världen är stort. Han önskade bara att fokus skulle kunna förskjutas från det som varit till det som är och det som ska komma.

När jag var här för fem år sedan uttryckte stadens borgmästare det mycket bra: “det är som om världen bryr sig mer om de som är döda än de som fortfarande lever”.

~ av Andreas den september 17, 2010.