Postbussen

Resan med Postbussen börjar med en bön. Det är alltid lite oroväckande när den busschaufför som man de närmaste fem timmarna ska anförtro med sitt liv, vill inleda resan med en bön. Klockan är strax före sju på morgonen och vi har närmare 40 mil framför oss på bitvis ganska dåliga vägar. Kanske att en bön är på sin plats.

Nåväl, så farligt är det inte. Postbussen är bästa sättet (bil undantaget) att ta sig mellan huvudstaden Kampala och Gulu i norra delarna. Eftersom posten måste fram så går resan förhållandevis lugnt och dessutom – unikt i den afrikanska kollektivtrafiken – så går bussen exakt när det är sagt. Prick klockan sju.

Bussen är rätt ok. Gnisslar och skakar, men rullar felfritt. Jag trampar ihjäl en kackerlacka för att få läsa ifred, men distraheras hela tiden av det vackra ugandiska landskapet. Påminner om Rwanda, men är kanske inte riktigt lika spektakulärt.

Vi stannar i några byar längs vägen. Plockar upp och släpper av post och människor. Någon kommer ombord med en levande höna i famnen. Säkert en gåva till släktingarna i huvudstaden. Busschauffören insisterar att hönan reser i bagageutrymmet. ”Ja, det gäller även döda hönor”.

I stort sett på utsatt tid rullar vi in i stökiga Kampala. Tillbaka i civilisationen, som det känns. Men om det är bra eller dåligt är lite svårt att säga.

~ av Andreas den juni 16, 2009.