Tillbaka

Ur resesynpunkt kommer 2011 att bli svårt att överträffa. Som många av er vet tog den mig och min fru på en kombinerad arbets-, studie- och nöjesresa genom den Afrikanska kontinenten. Och vi fick en rad nya och gamla länder i Mellanöstern och Europa på köpet. Vi har bloggat hela vägen på www.defendingadventure.se och där fortsätter vi att skriva om sådant som berör den resan, efterarbetet med bok och föredrag, och planeringen för kommande projekt. Där finns också allt material från resan samlat, som ett slags guide till er som funderar på något liknande, eller som bara är nyfikna. Länkar till inläggen finns här i högerkanten.

Parallellt återupptar jag nu också den här bloggen, som kommer att fortsätta i ungefär samma stil som tidigare, med mestadels reserelaterade funderingar i anslutning till mina olika roller som journalist, fotograf och safariguide. På agendan står för tillfället en ganska nära förestående Sydafrikaresa, och en rundtur till några storstadsfavoriter i Europa fram på vårkanten. Ytterligare äventyr ligger på planeringsbordet. Välkomna att följa med och må 2012 bli allas vårt bästa år någonsin.

Mot nya äventyr

Den här bloggen kommer nu att göra uppehåll ett tag framöver. Närmare bestämt större delen av 2011. Anledningen är att vi (jag och Görrel) kommer att befinnas oss på resa genom Afrika, Mellanöstern och Europa, och att vi har valt att då samla allt bloggande och annan information på en och samma blogg. Vi lämnar Sverige om lite drygt tre veckor och räknar med att vara tillbaka i slutet av augusti 2011. Välkommen att följa med oss på resan från Godahoppsudden till Nordkap här: http://defendingadventure.se/

Rätt man på rätt plats

Jag återvänder ofta till jämförelsen mellan försoning efter grymma konflikter på olika platser i världen, och hur man än vänder och vrider på det så tenderar dessvärre forna Jugoslavien alltid att hamna under rubriken ”dåliga exempel”. Min vanligaste analys brukar vara att det handlar om ledarna; om de som dikterar levnadsvillkor och som kan välja att vara eller inte vara ett gott föredöme.

Av världens största ledare när det kommer till att både leva och lära försoning, så har Sydafrika förärats två: Nelson Mandela och Desmond Tutu. Orättvis, men givetvis en välsignelse för det landet – som trots sina problem har kommit långt när det gäller detta kapitel. Forna Jugoslavien har här inte mycket att komma med. Snarare tvärtom. Här står sig nationalismen fortfarande stark i alla läger och den ömsesidiga misstron förgiftar försöken att gå vidare, ännu ett och ett halvt decennium efter att kriget tog slut.

Men idag mötte jag borgmästaren i den serbdominerade, bosniska staden Foča, Zdravko Krsmanović, och fick faktiskt en gnutta hopp. Inga andra politiska ledare som jag träffat under mina resor på Balkan har gjort så knivskarpa analyser av vilka problemen faktiskt är. Ingen har sett behovet av försoning lika tydligt. Ingen har förstått att ett väl fungerande samhälle börjar med att männen (det är oftast män) i toppen visar vägen.

Det är därför som serben Krsmanović såg till att Foča återfick sitt neutrala namn, efter att under flera år hetat Srbinje. Det är därför som han gjort upp med historien och försökt verka för att krigsförbrytare inte ska kunna gömma sig i denna del av landet. Det är därför som han öppet predikar försoning mellan de etniska grupperna, attackerar serbiska nationalister, och försöker få muslimer att återvända till staden. Det är därför som han kritiserar korrupta politikerkollegor, och det är därför som han strax efter vårt möte skulle till kommunfullmäktiges muslimske ordförande för att fira den muslimska högtiden bajram (eller eid al-fitr som det ursprungliga arabiska namnet är).

Fler politiker som Krsmanović vore en nåd för Balkan att stilla bedja om. Han är troligtvis långtifrån perfekt – få är det – men han är så många steg i rätt riktning för den här regionen att det är svårt att inte bli imponerad, till och med för en cynisk och ganska härdad reporter.

Tight Security

Det finns något paradoxalt, nervöst och aningen godtyckligt med säkerheten vid FN:s krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien, ICTY, i Haag. De senaste dagarna har jag passerat in och ut ett antal gånger och tror mig ha börjat begripa systemet. Trots det blir jag då och då överaskad av nya saker.

För att ens komma in i byggnaden passerar man en metalldetektor och legitimerar sig för en vakt. All elektronik, måste sedan lämnas i små förvaringsskåp innan man går in i själva huvudbyggnaden – dvs kameror, datorer, mobiltelefoner osv. Väl inne legitimerar man sig igen och blir uppskriven för att få ett besökspass. Sedan går man sju meter till en ny metalldetektor, där man visar sin ”biljett” och får väskan scannad.

Och vad är det man inte får ta med sig in? Elektronik, som sagt. Det har vi inte ens försökt (även om mitt resesällskap av misstag lyckades smuggla in en lyckligtvis avstängd mobiltelefon idag). Till elektronik hör också – visade det sig igår – laddningskabeln till min iPhone och ett minneskort som jag glömt i ett fack. Dessa fick jag snällt gå tillbaka med och lägga i förvaringsskåpet utanför entrén.

I kategorin misstänkta föremål ingår också bananer. Jag gjorde misstaget att tro att jag kunde ha en banan med mig, för förtäring i en av pauserna. Men se det gick inte heller. Den ombads jag lämna i skåpet, slänga eller äta upp (jag valde det senare) innan jag fick passera.

När man väl kommit förbi denna kontroll så går man uppför en trappa. Visar sin biljett igen för en vakt och smyger in på åhörarplats. En tjock glasvägg skiljer själva rättssalen från åhörarna. Trots det är uppförandekoden strikt. Inget prat. Inget pekande i riktning mot rättssalen. Inte sitta och blunda. Och givetvis alltså inte äta något. Två patrullerande vakter håller ordning, något som blir lite lätt löjeväckande när vi två dagar i rad varit sisådär två-tre personer som suttit och följt rättegången.

Och däri ligger nog en del av problemet, skulle jag tro. Den aningen humoristiskt hysteriska säkerheten finns förstås där för att det finns en potentiellt säkerhetshot. Men den blir antagligen än striktare, när ett 20-tal vakter ska hålla ordning på en handfull besökare. Vad ska de stackarna göra, om inte leta efter laddningskablar och bananer?

Har ondskan ett ansikte?

För snart tio år sedan satt jag i Haag-tribunalens rättssal. Slobodan Milosevic hade just utlämnats till Haag och gjorde nu sitt första, trotsiga och mycket korta framträdande i rättssalen. Vid ett tillfälle tittade han ut genom den tjocka glasrutan som skiljer själva rättegångsrummet från åhörarplatserna. Han tittade rakt på mig. Min blick mötte blicken från mannen som stod åtalad för några av den europeiska efterkrigshistoriens grymmaste brott.

Idag skedde det igen. I samma rättssal. Den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic drog handen genom den gråa, yviga kalufsen, vred sig lite åt sidan och sneglade över glasögonbågarna rakt på mig. Våra blickar möttes för ett ögonblick och i det läget hade jag svårt att inte låta förutfattade meningar skölja över mig.

Och jag skäms. Jag skäms över att jag tycker att han ser lömsk ut. På samma sätt som jag tyckte att Milosevic gjorde det. ”Kalla, plirande ögon framför en ondskefull hjärna.” Det gör tyvärr ont att erkänna det, men det går inte att komma ifrån att mina fördomar spelar mig ett elakt spratt. ”Oskyldig till dess motsatsen är bevisad” är ett lika svårt som nödvändigt ideal.

Så under rättegången leker jag lite med tanken, för att utmana mina fördomar. Försöker föreställa mig att Karadzic är fransk litteraturprofessor. Att han kommer cyklande längs Paris gator, med rocken och det yviga håret fladdrande. Bilden verkar stämma. Han ler och vinkar åt damen som står utanför bageriet, gör en u-sväng utanför sin port och spänner loss bokpaketet på pakethållaren. Ur cykelkorgen fiskar han upp en enkel flaska rödvin som han skyndar upp för trappan med till sin älskade hustru. Samma ansikte, ett helt annat sammanhang. Och det fungerar. Lömskheten mattas och tonar bort. Hans ögon ser mer trötta ut än lömska. Kanske till och med lite trevliga. Och jag ställer mig frågan: vad säger detta tankeexperimentet om mig?

Srebrenicas identitet

Efter att ha vandrat runt i Srebrenica klarnar det sakta. Jag har gjort återbesök på minnesplatsen, druckit kaffe med folkmordets änkor i deras hem och hängt med den unga befolkningen på den lokala filmfestivalen. Min bild av Srebrenica är visserligen mer splittrad än någonsin, men för varje nytt möte så läggs en ny bit till pusslet.

Jag möter ett sargat samhälle, misshandlat inte bara av sin brutala historia, utan av den enorma internationella närvaron som inte verkar förändra mycket för den lokala befolkningen. Och jag möter jag de som gjort historien till sin, som för länge sedan och för alltid identifierat sig med offerrollen.

Alla både vill och inte vill de ha min närvaro. Jag skrev om detta i ett inlägg häromdagen, men har nu hunnit lägga lite empiri till analysen. Alla som jag träffat har mer eller mindre tydligt varit inne på samma sak. De vill tillåtas gå vidare, men är samtidigt beroende av att fortsätta älta, av att få berätta sin historia eller bara dra nytta av den internationella närvaron.

Avdo, som driver stadens enda hotell, är den ende som sagt det rakt ut: ”utan den internationella närvaron skulle vi inte vara någonting. Intresset för folkmordet är det som håller uppe den här staden. Vi borde förbereda oss på den dag som ni utlänningar slutar komma, men det gör vi inte.”

Han har antagligen väldigt rätt, hur tragiskt det än må vara. För världen är Srebrenica känt för en sak, och en sak endast: folkmordet på 8 000 män och pojkar i juli 1995. Den absurda bieffekten är att det är just detta som gör att Srebrenica har något som ens liknar en fungerande ekonomi.

Srebrenica är en symbol och som sådan lever den i världens medvetande. En ung kille beskrev det idag som att leva lite som i ett museum. Han var inte så förtjust i det, men han insåg samtidigt att det var stadens räddning att intresset från världen är stort. Han önskade bara att fokus skulle kunna förskjutas från det som varit till det som är och det som ska komma.

När jag var här för fem år sedan uttryckte stadens borgmästare det mycket bra: ”det är som om världen bryr sig mer om de som är döda än de som fortfarande lever”.

Missa förresten…

…inte Adams bloggande från Bosnien. Där finns chansen att se lite schyssta bilder också: http://blogg.apeloga.se/2010/09/15/bosnien-dag-1-sarajevo/.

Balansakt

På planet till Sarajevo, varifrån jag imorgon ska vidare till Srebrenica, läser jag några artiklar – egna och andras. Det råder ingen tvekan om att Srebrenica skrämmer och fascinerar med sin historia. Omkring 8 000 pojkar och män avrättades under ett par dagar långt folkmord sommaren 1995. Dramaturgin är perfekt ur ett journalistiskt perspektiv och liksom kollegor från hela världen har jag återvänt hit, gång på gång.

Jag vill veta hur det går för Srebrenica. Jag vill se staden resa sig, människor återvända och jag vill kunna ge en positiv bild, en bild av att trots grymheterna för 15 år sedan så finns det hopp.

Åtminstone är det vad jag intalar mig själv att jag vill. Men när jag läser igenom mina egna och andras artiklar så undrar jag vad vi håller på med.

Srebrenica är inte bara sargat av kriget – av folkmordet. Staden är också sargad av 15 års invasion av journalister och hjälparbetare. De flesta säkert med goda avsikter, men en del också med inte lika seriösa motiv. Och strunt samma förresten; det är omfattningen och det ständiga ältandet som är Srebrenicas problem.

För vi har kommit med våra förutfattade meningar. Vi har velat se offren, lyssna på deras historier, och återberätta dem för världen. Vi har velat passa in Srebrenica i vår bild av hur det ”borde vara” i en stad som denna, och under ganska många år har invånarna varit oss behjälpliga. De som når ut med bilden av sitt lidande har ju chansen att få hjälp.

Men på senare år har vi snarare mött människorna som är trötta på oss. Vi har träffat äldre, men framförallt yngre, Srebrenicabor som inte längre vill förknippas med ond bråd död. Allt oftare möts man som journalist med stor (och befogad) misstänksamhet. Människor är inte längre lika intresserade av att prata och berätta om sina minnen från kriget. De vill gå vidare.

Och just det där skriver vi om i våra artiklar: om att människor är trötta på att prata om kriget och vill gå vidare – innan vi raskt övergår till att skriva om deras minnen från kriget. Det är ju trots allt det vi och läsarna väntar sig.

Den här gången ska vi försöka tänka annorlunda. Jag är här med gode vännen och kollegan, fotograf Adam Haglund, och med gemensamma krafter hoppas jag att vi ska kunna anlägga ett lite annat perspektiv. Samtidigt vet vi att uppdragsgivarna, åtminstone delvis, väntar sig offerberättelser. Som alltid i det här jobbet är balansakten delikat. En dans på slak lina medan de massmediala klichéerna sträcker sina armar efter oss.

Tillbaka till Bosnien

Ganska mycket just nu kretsar av naturliga skäl kring nästa års långresa genom Afrika, men i dagarna har jag även gjort klart med en uppdragsgivare om ett antal reportage som ska spegla det juridiska efterarbetet till krigen på Balkan, i synnerhet när det gäller folkmordet i Srebrenica.

Som en del av er känner till så är det här bekant mark för min del. Jag har ägnat mycket tid de senaste decenniet åt att studera och rapportera om just detta; jakten på rättvisa och försoning på Balkan. Det är ett komplicerat ämne, med få absoluta rätt och fel. Och det är ett ämne som ständigt förtjänar att tas upp igen. Och igen. Och det måste ställas i relation till nya konflikter runtom i världen och hur vi väljer att hantera dessa.

Så för min del kommer det under hösten att bli en eller ett par resor till Bosnien och jag kommer att tillbringa merparten av den tiden i Srebrenica. Dessutom planerar jag att resa till Haag för att träffa nyckelpersoner på tribunalen där och dessutom få tillfälle att följa en del av den pågående rättegången mot Radovan Karadzic.

Närmast reser jag om en dryg vecka till Srebrenica tillsammans med fotografen Adam Haglund. Några av mina egna bilder från när jag var där i slutet av mars, finns i det här tidigare inlägget.

Att göra bra byxor bättre

Köpte ett par Fjällräven Ruaha för ett tag sedan och har använt dem i lite lagom påfrestande miljöer under sommaren. Mer till min förvåning än bestörtning upptäckte jag nyligen att knappen på locket till ena benfickan hade börjat slita lite oroväckande på tyget och att det var på väg att ge sig – detta efter max ett 20-tal öppningar och stängningar. Det hade inte hunnit gå hål helt, men efter en inspektion insåg jag vad som måste vara ett konstruktionsfel snarare än ett måndagsexemplar, nämligen att den ganska vassa kanten ligger an direkt mot tyget. Så när man drar i locket för att öppna fickan så ”skär” den mot själva tyget. Men bättre förekomma än förkommas. En vanlig enkel o-ring i gummi – ur bilens verktygslåda – visade sig passa perfekt när jag trädde den över knappen på fickans insida. Fjällräven gör förvisso utmärkta byxor, men den där o-ringen (eller motsvarande) hade de gärna fått montera själva från början.