Abul Hassan och Jiffry

Huvudpersonen i vår historia heter Abul Hassan, tillsammans med bland annat Jiffry får han representera människorna på östkusten där tsunamin slog till som värst. Abul Hassan var på sjön och märkte ingenting, när han kom tillbaka hade allt redan hänt och hans hus var bortspolat! I går träffade vi honom i hans nya hus, en ny båt hade han också – men nya nät hade han inte fått. Så än så länge nöjer han sig med att fiska hummer och jobba på andras båtar.

Jiffry däremot såg vågen komma och sprang, vi såg grannhuset som inte blivit återuppbyggt igen och det var bara ett tomt skal kvar. Även Jiffrys hus förstördes, men han har byggt upp det igen…och egentligen har inte mycket hänt sedan tsunamin mer än att de nu har en bättre väg än förr. Och hans familj har ett större hus.

Runt, runt kör vi. Pratar, ställer frågor, många gånger samma frågor – och ibland får vi samma svar. De sprang. De skrek: ”havet kommer”. Och sprang. De som inte sprang blev kvar. I Pottuvil där vi var dog ett 70-tal, de flesta var turister ”som inte kände havet”.

Nu bygger de hus nära havet igen. För är man fiskare, eller om man har ett guest house för surfare, nog vill man vara nära havet. Och det är ju vackert. Men inte Abul Hassan, han har flyttat längre in i samhället.

– Jag är inte rädd för att vara på havet i min båt. Men jag är rädd för att ha mitt hus nära havet, det är bättre här, säger han. Och bjuder på citronkex och te innan vi åker vidare för att intervjua fler av de tiotusentals som fick hjälp att bygga nya hus efter tsunamin.

(Av Görrel)

Om att vara på uppdrag

Det är inte så ofta vi blir ivägskickade på uppdrag av en enskild uppdragsgivare. Vanligen jobbar vi med fem-tio uppdragsgivare på samma resa och därför har det här varit lite av en ny upplevelse för oss.

Vi har fått fria händer att fylla ett tiotal sidor i Röda korsets specialnummer av tidningen Henry, med ”fem år efter tsunamin i Sri Lanka”. Det är en lyx att ha möjlighet att jobba igenom materialet så väl som vi kunnat göra den här dryga veckan. Vi har kunnat ta extra god tid på oss att sitta ner och prata med människor i deras hem. Dricka te och höra deras berättelser. Promenera runt i kustbyar och längs ödelagda stränder. Och återvända om vi har haft behov av det, för att komplettera eller förtydliga.

Röda korset har ställt bil och chaufför till vårt förfogande och efter lite trixande hjälpt oss med tolk. Det har ytterligare hjälpt till att frigöra tid för det som är det viktigaste. Ett lägre, mer eftertänksamt tempo är inte alltid det bästa för att göra ett bra jobb, men i det här fallet har det varit det. Många av de människor vi mött förlorade alla sina ägodelar och alla sina besparingar på juldagen 2004. De har tvingats börja om från noll. Vissa har förlorat nära och kära. Att rusa in, be om en historia, ta ta några bilder och sedan dra vidare, känns i sådana lägen vidrigt. Och även om just detta tragiskt nog ibland är villkoren för modern journalistik, så försöker vi i möjligaste mån undvika att jobba så. Här har vi lyckats.

Förhållandevis nytt har det också varit att skildra ett samhälle efter en naturkatastrof. Vi har betydligt oftare träffat och berättat om människor som utsatts för andra människors grymhet, i krig och konflikter. Här finns beröringspunkter – inte minst i Sri Lanka, som faktiskt har haft ett långt krig också – men vi har också gjort en lång rad nya kunskaper och erfarenheter som känns värdefulla.

Nu ägnar vi två dagar i Colombo åt att börja ta fram materialet innan vi flyger hem på lördag.

(Av: Andreas)

Tvättsträck, barn och bruna hundar

Det finns några ofrånkomliga klischébilder från utvecklingsländer. Tre av de mest utjatade är ”färgglada tvättstreck”, ”smutsiga, storögda barn”, och ”bruna gathundar”. Det finns några till. Som ”kvinna utanför hydda med höns”, eller ”färgstarka, handmålade reklamskyltar”. Ni känner säkert igen dem, kanske från era egna fotoalbum.

Att det hänger tvätt överallt här i Sri Lanka är lika självklart som förundrande. Självklart, för att tillgången till torktumlare är obefintlig. Förundrande, eftersom luftfuktigheten är så hög att ingenting verkar torka. Häromdagen sköljde jag upp en t-shirt i tunnt funktionsmaterial på hotellet. Två dagar senare hade den fortfarande inte torkat.

Hur det ligger till med hundarna vet vi inte riktigt. Vi kan bara konstatera att det fullkomligen kryllar av jyckar längs vägarna – slöa hundar som inte är rädda om livet utan som lugnt ligger kvar mitt i vägen när bilar och bussar dundrar förbi med en halvmeters mariginal. Ingenstans har vi sett så många gatuhundar som här – och då har vi ändå varit på platser där det är ganska gott om dem. Alla är stöpta i samma form; mellanstora, loppätna och bruna eller brunvita. Vår husgud Morgan Pålsson hade varit som i sjunde himlen här.

Ibland är det lite svårt att förhålla sig till dessa klischébilder. Jag tänkte på det häromdagen när vi var runt i några byar. Vart jag än tittade så sprang hundar och barn omkring bland just färgglada tvättsträck. Så jag tog bilderna – det är svårt att låta bli – och jag får välja i ett senare skede om de ska användas eller inte. Om de inte kommer på pränt någonstans så har ni i alla fall sett tre av dem här.

 (Av: Andreas)

© Andreas Karlsson

Vi jobbar också…

För er som tror att vi bara slappar vid poolen så vill jag i dag meddela att vi jobbar lite också. Andra dagen på fältet i dag. I går var vi i en by som låg helt nära havet, det var en strand, en järnväg och sedan byn. När vågorna kom för fem år sedan sveptes alla trähus bort och kvar var bara bråte. I dag lever alla i riktiga hus som de byggt med stöd från Röda korset. Och det är ju därför vi är här.

Fem år efter Tsunamin ska Röda korset i sitt januarinummer av tidningen publicera en Tsunami-special där olika journalistteam följer upp hur det gick. Värst drabbat var ju Indonesien, sedan Sri Lanka. Men eftersom här inte var lika många svenskar – var det Thailand som stod fokus i svenska tidningar. Nåväl, sådan är nyheternas värld.

Röda korset i Sverige gjorde sin enskilt största insats genom tiderna på Sri Lanka och bland annat stöttade man projektet med nya hus. Men inte genom att bygga nya hus åt folk – utan genom att ge dem pengar och låta dem bygga själva.

Stödet var villkorat så att varje familj fick en utbetalning, när man sedan byggt en del av huset, fick man en andra utbetalning, när man byggt nästa del fick man en tredje utbetalning och så vidare. Det fiffiga i det hela var att familjerna själv kunde välja hur de ville hushålla med pengarna, om de ville hyra in arbetskraft eller jobba själva. Om de ville ha stort eller litet kök. Två eller tre sovrum.

I går hade folk byggt upp husen på sina gamla tomter. I dag besökte vi en by som tvingats flytta. Direkt efter Tsunamin lade regeringen en buffert zon på 150 meter – de som bodde inom denna fick flytta. Resultatet blev en annan by, långt från havet. Husen är bättre säger kvinnorna vi talade med i dag, men bussresan till den gamla arbetsplatsen är dyr…

Alla vi träffat förlorade allt 2004. Alla ägodelar, skrinet med de undanstoppade pengarna, husen de bodde i och sängarna de sov i. Några har klarat att starta livet ganska bra igen. Andra inte. Men till skillnad mot på östkusten, så var det nästan ingen som dog här.

I morgon drar vi österut. En ny by. Nya berättelser och nya hus. Utanför regnar det.

(Av: Görrel)

Om transportmedel

Det var med viss glädje som vi upptäckte att Röda korset imorse plockade upp oss i en kusin till vår egen Land Rover Defender hemma i Sverige. Nu har vi provat att åka i baksätet och det kommer vi tack och lov inte göra så mycket på vägen genom Afrika.

Annars är det tuktuk som gäller här i Colombo. Inte tuktuk i betydelsen ”mopeddragen passagerarkärra” (som de vi åkt med i bland annat Kambodja), utan ett överbyggt litet fordon av indiskt fabrikat: Bajaj. Här i Colombo finns alla tänkbara modeller och standarder. Priset är anständigt, trots att vi givetvis är belagda med den vanliga ”västerlänningskatten”, som vi tror att vi lyckas hålla till omkring 20%. Det är ett ganska trevligt sätt att ta sig fram, och det känns mycket säkrare än att hoppa upp bak på en moppe, vilket är alternativet på många platser i världen.

Har redan hunnit tänka tanken att en Bajaj skulle man ju ha hemma i Sverige. Ett besök på tillverkarens hemsida (så här ser fordonet ut – i väntan på att vi får upp en egen bild från Colombo) visade att det finns några intressanta modeller, men tyvärr ingen med eldrift. Också oklart vad kalaset skulle gå på, så det får bli ett projekt för en annan gång.

Trafikmässigt så är Colombo en smärre plåga. Stökigt och extremt dåligt trafiksinne hos alla. Fräckast går först och mariginalerna är små. Men i det är ju det här landet knappast unikt. Lite speciellt är däremot alla oväntade stopp. En resa genom stan kan utan överdrift innehålla två-tre plötsliga och till synes helt godtyckligt stopp, orsakade av avstängda gator och vägspärrar där polis och militär kontrollerar fordon. Vi vinkar glatt och har hittills fått passera varje gång. Skulle de vilja titta närmare på oss så har vi numer, som Görrel skrev om igår, prydliga mediaackrediteringar där utrikes- och informationsministeriet uppmanar folk att hjälpa oss om vi behöver det.

(Av: Andreas)

Veckans favoritskylt…

…hämtar vi från vårt hotellrum här i Colombo:

Framme i Sri Lanka!

Så kom vi då äntligen fram till Sri Lanka och Colombo. Det var en ganska lång flygning och vi landade vid halv-nio-tiden i morse….ganska trötta. Men där stod Röda korsets man med en skylt och efter en timme var vi vid hotellet. Väldigt smidigt.

Vi bor på Galle Face, Colombos äldsta hotell som är både lite på dekis och elegant på samma gång. Som en sliten, äldre, engelsk lady som allra helst stannar kvar i kolonierna.

Snabbt till Röda korset på planeringsmöte. Lunch och sedan började den något utdragna processen med att få alla ackrediteringspapper klara. Först till ett kontor för att få ett godkännande från utrikesministeriet, sedan till informationskontoret för att få den fina lilla ackrediteringslappen. Det är ganska mycket vägspärrar här och kontroller – lika bra att köra med öppna kort.

Nu är vi tillbaka på Galle Face, snart blir det middag. Monsunåskan har just rullat igång och folket som flög drakar utanför på gräsmattan har packat ihop. I morgon blir vi kvar i Colombo – sedan blir det fältbesök!

Efter en hel dag med uppehåll, regnar det nu. Men det är fortfarande 27 grader.

(Av: Görrel)

Äntligen!

Det har tagit nästan sex veckor, men vid 15.25 idag marscherade Görrel ut från Sri Lankas ambassad i Stockholm med våra viserade pass i handen. En del frågor har vi svarat på tre-fyra gånger, vi har skickat bekräftelser på våra bekräftelser, vi har ringt mer eller mindre dagligen, haft Röda korset på Sri Lanka att besöka utrikesministeriet i Colombo…och vi har i sista stund tvingats boka om vår resa en gång eftersom vi inte hann få visumet till ordinarie avresa i förrgår (å andra sidan är ju väskan redan packad).

Men nu är vi alltså klara att åka. Visumet är snålt tilltaget men räcker för vårt behov: ”inresa inom en månad och max 14 dagar i landet”. Vi flyger på tisdag i nästa vecka, via Frankfurt och Dubai och är borta i tio dagar. Vi kommer upprätta vår bas på anrika Galle Face Hotel i Colombo, men kommer även att bo ute i en eller ett par byar för att komma närmare det vi ska skildra.

Alla tankar på att försöka komma upp till norr och skildra flyktingsituationen där gav vi upp ganska tidigt. Det är förstås ett journalistiskt tjänstefel att inte utreda möjligheterna, vilket vi gjorde, men vi insåg att det skulle vara ett på tok för stort och dyrt projekt, med en stor risk att vi inte fick gjort vettigt något överhuvudtaget. Så om nu de lankesiska myndigheterna läser det här. NO, WE ARE NOT GOING TO JAFFNA! DON’T WORRY!

Vilka de tekniska förutsättningarna för att blogga kommer att vara vet vi ännu inte. Alltså återkommer vi – kanske – i nästa vecka med rapporter från Colombo, men möjligen blir det istället radiotystnad de närmaste veckorna. Må gott så länge, i så fall.

Vem blir det?

Och med Nobelprisen och Right Livelihoodpriset avklarat (det senare med några riktigt bra vinnare), är det nu dags att helt fokusera på den verkligt viktiga utnämningen framöver: Sveriges nya förbundskapten för herrlandslaget i fotboll. Den ständige vite riddaren Sven-Göran Eriksson är folkets favorit, branschfolk håller på Hasse Backe eller Erik Hamrén, och antagligen kommer fotbollsförbundet att välja U21-chefen Jörgen Lennartsson. (Den våta drömmen för allihop är däremot holländaren Gus Hiddink).

Men lek med tanken att låta Pia Sundhagen ta över jobbet. Hon har nämnts, det ska sägas, men ingen verkar se henne som ett realistiskt alternativ – mest för att det konservativa Fotbollssverige inte är redo för att en kvinna basar över männen. Antagligen ligger det tyvärr ganska mycket i det, men det hade varit ett häftigt och spännande experiment. Kanske hade vi kunnat lära oss mycket – inte minst om oss själva. Å andra sidan – som någon påpekade – så coachar Pia Sundhagen redan ett av världens bästa landslag, så varför skulle hon vilja byta till ett som är sämre?

Ett märkligt fredspris

Fredspriset till Obama? Jo, jo, nog var det någon som ville hjälpa honom lite på traven alltid, nu när hemmaopinionen sviktar. Inte så att det är något större fel på vad Obama åstadkommit så här långt, men ärligt talat: är det inte så att han får priset för vad han inte gjort. För att han inte är George W Bush. Att sakta men säkert normalisera USA:s roll i världen och prata med andra politiska ledare på ett hövligt sätt är visserligen hedervärt, men också lite av en självklarhet. Det hade antagligen vilken annan amerikansk president som helst försökt göra, efter de inte helt lyckade Bush-åren.

Alternativt kan man se priset som en uppmuntran för Obamas ambitioner för framtiden, för dessa är det sannerligen inget fel på. Men om Nobelprisen ska börja gå till de som har tänkt göra bra saker så ska det bli mycket intressant att se vart utvecklingen tar vägen. Jag har nämligen tänkt skriva en bra bok. Inget ont om Obama alltså, men det här är ett pris som någon annan borde ha fått. Det fanns gott om vettiga kandidater i spekulationerna, utan att någon särskild behöver pekas ut.

Sedan är det ju alltid roligt att det som från början har känts som en verklighetens kopia av mästerliga tv-serien West Wing, nu blir ännu mer lik sin fiktiva förlaga. President Bartlet var som bekant nobelpristagare också han – om än i ekonomi. Och nu får alltså även hans efterträdare Santos…eh, jag menar Obama…samma titel. Undrar om vi inte alla egentligen bara är dockor i Aaron Sorkins kasperteater.